I byns äldre historia har sjön och ån spelat en stor roll eftersom våra förfäder sökte sig till sjöar och vattendrag för jakt och fiske.
Vattendragen och sjöarna var även den naturliga transportvägen ända från den tid då man använde urholkade stockar fram till nutidens smidigare båtar.
Fiske i ån torde ha bedrivits i många tusen år alltifrån de första vandringsfolken.
Äldsta skriftliga beviset har vi fått från en dom vid tinget i Mora 14/11 1440.
Soldbyggarna instämde då Vikaborna till tinget för deras intrång i sikfisket i Ryssåns nedre lopp.
Med hänvisning till att Soldbyggarnas förfäder sedan hedenhös brukat Ryssån för fiske av sik löd domen att Soldbyggarna skulle få fiska i ån.
Trots detta fortsatte bråket om ryssingfisket ända in på 1500-talet enligt brev av år 1507 mellan kyrkoherde Arvid Siggesson i Mora och riksföreståndare Svante Sture.
Fiske med nät och ryssjor, men även håvning i strömmen torde ha förekommit i alla tider. Fisken var en stor del av mathållningen hela året.
Från tidig vikingatid till 1700-talet har myrmalm förädlats till järn för vidare smide till de nödvändiga redskap och verktyg som den tidens människor behövde i sin verksamhet.
Utgrävningar visar att sådan järnframställning bland annat förekommit ute på Håvånäset.
Före 1500-talet vet vi ingenting om någon bosättning här i Ryssa, men enligt 1539 års skattelängd fanns en bonde Lars Ersson i Rissjaby som skulle betala 3 öre och 10 penningar i skatt.
Ryssa var således hemfäbod för folk från Sold och Utmeland från 1500-talet och in på 1900-talet.
På hemfäboden vistades folk och kreatur från början av maj till midsommar samt från slutet av augusti till julen, således större delen av året. Resterande tid av högsommaren tillbringades vid långfäbodarna och perioden jul till maj tillbringades hemma på ön.
Så småningom kom folk i allt större omfattning att bli bofasta i Ryssa.